Våga besluta om tiggeriförbud!

Jag tycker att alla måste inse att det inte går att uppmuntra tiggeri! Jag skrev för en tid sedan om problemet med hitresta tiggare, och antalet som ökar hela tiden, i Uppsala. Jag har också tidigare skrivit om nedskräpning och avföring lite varstans i staden. Noga var jag med att betona, att det inte bara var EU-migranter som skräpade ned och bajsade i våra parker. Men mycket av problemet beror förstås på de olagliga bosättningar som finns lite varstans. I bilar och husvagnar på parkeringsplatser och grönområden, samt under vägbroar har det skapats ”hem”.

Det borde ha varit förbjudet för länge sedan att tigga på offentliga platser. Men bestämmande politiker har inte vågat, att ta ett sådant beslut. Bra är det ändå att allt flera människor har förstått att det inte är hållbart i längden att stoppa pengar i tiggarmuggarna. Genom att skänka pengar uppmuntrar man ju tiggeriet. Kommunpolitiker som anordnar campingplatser och vinterboende till EU-migranterna legitimerar också tiggeriet.

Vissa människor är vänliga och tror att de hjälper ”utsatta” personer genom att skänka gamla kläder. De lämnar en kasse med textilier till en tiggare som sitter utanför en affär. Tyvärr är det många tiggare som inte vill ha de gamla trasorna. Därför slänger de dessa i närmaste buskage så fort den godhjärtade rundat hörnet vid affären. Kläderna städas visserligen bort av kommunens renhållningsarbetare. Men på vissa platser kan paltorna ligga kvar i flera veckor.

Det är förbjudet att skräpa ned. Men ändå ligger alltså massvis med kläder och andra sopor lite varstans. Jag tycker dock att det är värst med använt bajspapper som flyger omkring i blåsten. Man borde ha rätt att vara ute, utan att riskera att få folkskit på sig! Kommunen försöker lösa det hela med att placera ut bajamajor på vissa ställen. Men så många ambulerande toaletter finns inte för att täcka behovet.

Tiggeriet måste förbjudas! Inte är det trevligt att gå till en affär eller strosa i Uppsalas city och alltid mötas av en tiggare. Att det bor människor på ställen där man minst anar det, känns obekvämt. Det är heller inte njutbart att vandra längs Fyrisån eller försöka mysa i en av stadens vackra parker och se all nedskräpning samt trampa i avföring.

För några månader sedan blev alla som förespråkade tiggeriförbud kallade för rasister. I senaste valrörelsen var SD- politiker ensamma om att vilja ha ett tiggeriförbud. Men ”sent ska syndarna vakna” och nu har många politiker svängt i frågan. Nu gäller det att även minoriteten vaknar och förstår att tiggeri inte ska finnas i Sverige. De hitresta tiggarna måste återvända till sina hemländer och få hjälp där. Alla godhjärtade svenskar kan stödja och hjälpa till ekonomiskt genom de frivilligorganisationer som finns. Pengar och kläder kan istället göra nytta i dessa länder. I Sverige slipper vi då snubbla över stackars tiggare och se tygtrasorna dumpade lite varstans.

Bestämmande politiker måste våga att ta ett beslut om tiggeriförbud! De måste svälja stoltheten, att de hade fel i frågan tidigare, och att de  kallade alla förståndiga och förutseende personer för rasister.

Passiv rökning borde förbjudas!

Under flera år har jag försökt att sluta med passiv rökning. Men det är svårt. Jag vill egentligen inte snylta av den äckliga nikotinhaltiga röken som andra blåser ut i luften. När jag går på Uppsalas gator brukar jag göra en snabb undanmanöver när en rökande person är i sikte. Tyvärr får jag gira och kryssa fram och tillbaka eftersom många har en tänd giftpinne i sina munnar. Men trots mina försök, att lyckas vara rökfri, så misslyckas jag hela tiden.

Otaliga är de gånger, under de senaste åren, som jag vänt utanför den mataffär som ligger i mitt bostadsområde. Jag har dock lärt mig på senare tid att inte handla på morgnarna och kvällarna eftersom många män samlas då under några timmar för att röka och dricka öl tillsammans utanför affären. Jag har ingen lust att pressa mig igenom den rökridå som bildas där. För de personer som vill parasitera på de rökande männen är det ypperligt att stanna vid entrén en stund.

Bakom matserveringar, sjukhus, äldreboenden och förskolor kan man också suga i sig cigarettrök eftersom personal försöker smygröka på dessa platser. För personer som älskar röklukt är det en njutning när serveringspersonalen, efter att nyss ha rökt, kommer in med maten. För sjuka och gamla som längtar efter odören av nikotin är det en högtidsstund när vårdpersonalen kommer tillbaka efter att ha bättrat på cancerchanserna. För de små nikotinoskyldiga barnen på förskolorna ser de rökande fröknarna till att det ska börjas i tid med rökvanor.

Jag är alltså fortfarande passiv rökare. Men jag har ändå minskat ned i jämförelse med hur det var förr i tiden. På 70-talet när jag arbetade inom industrin trängdes tjugo personer i ett lunchrum. Arton kvinnor och män blossade på några ciggaretter vardera. Jag och en annan man levde på andras bekostnad vad gällde rökningen. Vi försökte få till stånd ett rökfritt rum till oss två för att inte verka snåla. Men detta lyckades inte på den tiden. Antingen fick vi sitta ute i den kyliga och dragiga arbetslokalen och dra i oss nitrösa gaser eller välja matrummet. Jag lärde mig att det inte spelade någon roll vad jag hade i plåtlådan, snuskburken, med mat. Allt smakade ändå rök. Det var så fruktansvärt nikotinrökigt i det enormt lilla rummet att det var med stor möda som jag lyckades stoppa födan i min egen mun. Stundtals hade jag ingen sikt alls, så det är möjligt att maten hamnade fel ibland, utan att jag kände till det.

Trots att jag bättrat mig så känner jag att jag helt vill sluta med den passiva rökningen nu. Visserligen kan man få cancer, kol, hjärt-kärlsjukdomar, diabetes och några andra sjukdomar men jag vill avstå ändå. Många säger ju att gratis är gott. De stackars rökare som bjuder på passiv rökning lägger ned många tusenlappar varje år på cigaretter. Jag tycker därför inte att det är rätt att stjäla den giftiga röken som gjort en resa i halsen och lungorna på andra personer.

Passiv rökning borde förbjudas!

imagesF0Z3CWXL

 

Partnerbyten och smygkopulering!

Under mina år som ordförande i Naturistföreningen Rullsand fick jag ibland frågan från en del personer: ” Är det många partnerbyten inom naturiströrelsen”? Jag svarade: ” Det kan förekomma, men det är i så fall mycket sällsynt. Några officiella partnerbyten vilka är sanktionerade av naturistföreningen förekommer absolut inte”! De personer som söker sig till naturismen och tror att det förekommer partnerbyten i stor omfattning blir besvikna. Lika missnöjda blir de när de upptäcker att otrohet och smygpippning knappast förekommer.

Tydligen är partnerbyten populärt inom vissa kretsar. Det finns också speciella klubbar för detta. Mycket tyder på att många par har det väldigt tråkigt tillsammans och behöver liva upp förhållandet genom att ha sex med andra. När båda parter är med på att prova om respektive könsorgan passar och trivs tillsammans med okända genitalier må det vara helt okej.

Intresset för otrohetssajter på nätet är också stort och ger ägarna till dessa sajter stora inkomster. På ”Victoria Milans” hemsida kan man läsa följande: ” Sveriges största otrohetssajt för gifta och sammanboende”. På sidan finns en ”panikknapp” som används för snabb utloggning. De skryter också om en ”auto-utloggning”: ”Som en otrohetssajt så hjälper vi din nätdejting att bli mer säker”.

Otrohet har säkerligen funnits i alla tider. Det behövs inga speciella sajter för detta. De som känner lust att smygkopulera och vill ha lite extra spänning vid sidan om förhållandet, fixar det nog ändå! Men att undvika att bli ertappad vid otrohet kan vara svårt. Man kan bli upptäckt på samma sätt som i nedanstående gulliplutthistoria.

Den lille pojken frågar sin pappa: ”Vad har mamma mellan benen”?    Pappan svarar: ” Joo, förstår du, hon har låset till Paradiset”!     Pojken frågar vidare: ”Du då pappa, vad har du”?    Pappan svarar: ” Jag har nyckeln till Paradiset!   Då utbrister pojken: ”Men farsan, då tycker jag att du ska byta lås, för grannen har också en nyckel dit”!

Via Ferrata på Skuleberget.

Jag tittade ned och såg det otäcka stupet. Jag tittade upp och såg den skräckinjagande bergsväggen stolt stiga mot himlen. Jag tänkte: ”Vad har jag gett mig in på ”. En otäck höjdrädsla våldgästade mitt inre under några sekunder. Men det gick inte att avbryta och vända. Jag fick lov att fortsätta bergsklättringen, Via Ferrata, på Skuleberget.

Många gånger har jag besökt Skuleberget. Ett berg som når 294 meter över havet och som ligger i samhället Docksta, cirka fyra mil söder om Örnsköldsvik. Jag har åkt linbana till toppen några gånger. Men oräkneliga är gångerna som jag vandrat upp. Att traska upp och ned ett par gånger utan att vila emellan känns i kroppen. Pulsen stiger och benen blir möra.

 

DSC_0111

DSC_0135

Jag har aldrig känt av någon höjdskräck, varken när jag åkt linbana eller gått upp. Visserligen är det samma berg och det går förstås uppför. Men där ”Via Ferrata” genomförs, där är berget mycket brant. Hjälm och säkerhetsbälte är det enda som behövs för att klättra. Det är bra om man är lite modig också förstås.

På Skulebergets topp är det en underbar utsikt som jag beskådat så många gånger. Men aldrig tidigare hade det varit så ljuvligt däruppe som efter att jag hade genomfört bergsklättringen. Aldrig tidigare hade glassen, inhandlad i toppstugans café, smakat så gott. ”Via Ferrata” på Skuleberget är något som jag varmt rekommenderar alla äventyrslystna. En ordentlig adrenalinkick får man och det är ett fantastiskt äventyr.

IMG_0509

Skulebergets topp. Ombytt efter äventyret och redo för en glass som belöning.

Äppelpaj och vaniljsås

Äppelpaj och vaniljsås; det är kultur tycker jag. Men detta serverades inte under Uppsalas kulturnatt som gick av stapeln den 12 september. Kulturnatten har arrangerats i snart trettio år. Jag gjorde likadant i år som tidigare år. Jag tog ett varv runt i city och sedan gick jag hem. Den var en tröttsam tillställning den här kulturnatten. Tusentals människor virrade runt och få av dessa verkade ha någon plan. En fruktansvärd trängsel och enorma köer vid alla stånd som sålde korv, hamburgare, langos, falafel och thaimat. Runt stora bord flockades människor för att handla sötsaker som låg upplagda från tidiga förmiddagen till sena natten. Olika slags chokladbitar och konditorivaror exponerades utan någon form av skydd för spyflugor, fåglar som ville smaka av eller klåfingrade människor som kände på godiset.

Det fanns lite annan kultur, än mat och godis, också under den här kvällen och natten. Men eftersom det var så många människor i rörelse var det svårt att hitta något som fångade ens intresse. Naturligtvis fanns det en del personer som verkligen njöt av den här kvällen. Personer som noggrant läste programmet för kulturnatten. De valde sina pärlor och därmed fick de stor behållning av kvällen.

Nej, Uppsalas kulturnatt var inget för mig i år heller. Inget skoj eller ätbart som lockade. Jag har heller inget behov av att trängas eller vistas i folksamlingar. Jag hade fullt sjå att hålla i mina värdesaker och hålla mig undan från alla nysande, hostande och rökande personer. Hemma i köket blev det dock kultur för mig; äppelpaj och vaniljsås. Jaa, inte riktig paj, men ändå. Jag skar sönder några äpplen och hällde på smör, havregryn och massvis med sirap. Efter en stund i ugnen var det dags att njuta av bakverket med rikligt av vaniljsås till. Årets kulturnatt var till ända.

"Kultur"

”Kultur”

 

Hoppas det smakar!

Det är brist på pengar och därför brist på personal inom sjukvården och hemtjänsten! Det är brist på pengar och därför brist på platser för cancersjuka, psykiskt sjuka och äldre med demens! Det är brist på pengar och därför brist på poliser och brandmän! Det är brist på arbetstillfällen, speciellt för ungdomar! Det är brist på bostäder! Det är brist på pengar i pensionssystemet! Listan på avsaknad av pengar och därmed brister i välfärden kan göras oändlig. Dessutom tillkommer nya brister. Vi hör nu om att det är brist på asylboende, tolkar och personal som kan ta hand om personer som haft traumatiska upplevelser.

Det som det inte är brist på, är alla matlagningsprogram som sänds på TV. Det senaste tillskottet i den här genren är TV 3:s ”Hoppas det smakar”. Programmet går ut på att några ”kockar” lagar varsina maträtter utan att smaka av innan det serveras. Med förbundna ögon ska de sedan betygsätta maten. Tack och lov så är Robert Aschberg programledare. Han får alltid till lite knorr. ”Hoppas det smakar” är riktig trams TV.

Ett TV-program behöver inte alltid vara seriöst! I just det nämnda programformatet fungerar det att laga mat utan att veta vad det smakar. Det fungerar också att ha ögonbindel vid avsmakning av rätterna. Vi kan skratta gott åt detta tokeri. Men skrattar gör vi inte när personer i regeringskansliet, med bindel för ögonen, inte ser de brister som finns i välfärden. Inte förstår vad konsekvenserna blir när man höjer skatten för företag, välutbildade och förvärvsarbetande fattigpensionärer. Företagen och personer med hög kompetens inom flera sektorer flyttar utomlands. De pensionärer som arbetar för att dryga ut den skamligt låga pensionen, får en högre skatt på förvärvsinkomsten. De får sluta arbeta och söka socialbidrag, försörjningsstöd, istället. Allt flera unga får också gå till soc. Vissa företag, som haft yngre personer anställda, går i konkurs när arbetsgivaravgifterna för ungdomar höjs. De rödgröna, med Lövén i spetsen, tänker väl orden som Aschberg säger till sina ”kockar”, nämligen: ”Hoppas det smakar”.

Rödgrön röra i regeringskansliet eller är det något annat humoristiskt på gång

Rödgrön röra i regeringskansliet eller är det något annat humoristiskt på gång

Mountainbiketräning är också roligt!

Att cykla med en mountainbike i skogen, över stenar och trädrötter, blir alltmera populärt. För några år sedan blev jag irriterad på alla cyklister som med hög hastighet trampade förbi mig när jag vandrade i naturen. Men nu har jag vant mig och accepterat deras framfart. Jag har faktiskt även antagit utmaningen och provat på skogstramp vid ett par tillfällen.

Min första cykeltur ägde rum längs vasaloppsleden. Jag startade i Mora och tog mig några mil upp mot Sälen. Det blev en bit av den sträcka som deltagarna i cykelvasan åker. Redan efter några kilometer, på den lånade cykeln, kände jag att det var roligt med den här sporten också.

Några veckor efter den första turen hyrde jag en mountainbike i Högbo. Iordningställda banor med olika längd och svårighetsgrad finns där. Jag började med en lätt bana. Men efter en stund utmanade jag mig själv med en bana som var lite svårare och mera krävande. Besvärligare var banan därför att det var mera stenar och trädrötter i den. Det blev jobbigt att parera och hålla balansen över de ojämna skogsstigarna. Backarna var dessutom betydligt flera och mycket brantare.

I den vackra naturen i Högbo

           I den vackra naturen i Högbo

Det kändes lite varstans i kroppen efter tre mil i den underbara naturen i Högbo. Mest kände jag i rumpan som blev ordentligt öm. Jag förstod att speciella cykelbyxor är ett måste vid nästa cykeltur. Jag handlade därför sådana brallor och provade dem under en tiomilatramp på min vanliga cykel. Det mjuka inlägget skyddade verkligen min rumpa. Det var skönt att sitta på sadeln. Men det var obekvämt att gå med byxorna. Jag upplevde det som att jag var ett litet barn igen. Det kändes som jag hade en blöja, eller rent av ett helt paket med blöjor, mellan benen. För att undvika rumpont ska jag ha blöjbyxorna på mig vid nästa träningspass med en mountainbike. Hoppas det är blött med leriga stigar i skogen då. Tänk så härligt att gegga runt i lervälling och ha en blöja mellan benen! Då är man som ett litet lekande barn igen. En känsla som egentligen alla vuxna, speciellt stressade personer, borde uppleva lite då och då.

 

Förbjud tiggeriet!

Häromkvällen var det ytterst nära att en svår olycka hade skett i en vägkorsning i centrala Uppsala. En tiggande man stod vid ett trafikljus. När det blev rött ljus för bilisterna haltade han ut i vägbanan. I ena handen höll han en krycka och i andra handen höll han en pappersmugg. Bland stressade bilister, mitt i rusningstrafik, sträckte han fram tiggarmuggen framför bilarnas vindrutor. Det blev grönt ljus och den första bilen i kön var förhindrad att köra på grund av mannen. Irriterade bilister längre bak i kön började tuta med sina bilars signalhorn. En bilist bröt sig ur kön och valde att köra i ytterfilen. Det var nära att den tiggande mannen blev överkörd. Trafikljuset växlade färg till rött. Korsande bilister som fick grönt ljus kunde inte heller köra. Det blev en otäck röra av bilar från alla håll. Tiggaren gav sig inte. Han fortsatte att gå runt bland bilarna med sin mugg.

Hur kan det ha blivit så här? Min teori är att eftersom antalet hitresta tiggare hela tiden ökar så finns det inte bra platser att tigga på för alla. I Uppsala sitter det minst en tiggare utanför varje affär. Nya ställen som exempelvis, vid broar som leder över Fyrisån eller utanför bibliotek intas som tiggarplatser. Vid uteserveringar går tiggande personer runt bland gästerna. Vid två tillfällen den senaste tiden har jag sett när cyklande personer fått lov att stanna för att tiggare stoppat dem med framsträckt mugg. Många människor som utsätts för detta känner sig ofredade och tycker att det är obehagligt. Deras känslor bör också respekteras anser jag.

I Uppsala övernattar vissa tiggare under vägbroar. Andra ställer olagligt  upp sina bilar och husvagnar på grönområden och på parkeringsplatser. Kommunen vill nu göra iordning en speciell campingplats för dessa personer. Där ska de gratis kunna bo i sina bilar, husvagnar och tält är det meningen. Men under vintern måste ett bättre boende tas fram. Förra vintern ordnades härberge med ett fyrtiotal platser. Kommande vinter blir behovet av sådant boende betydligt större.

Jag anser inte att det är att hjälpa tiggarna genom att ordna dylikt boende. Det är snarare att stjälpa dem eftersom det kommer hit allt flera i tron att det går att tjäna massor av pengar på tiggeri här. Alltså, nu är det många tiggare som ska konkurrera om ”arbetsplatser” och boende. För ett år sedan var personerna färre och för tre år sedan var de få. Det finns bara en enda lösning på detta och det är tiggeriförbud. Ett förbud som redan borde ha införts.

Rumäniens ambassadör i Sverige, Răduţa Matache förespråkar också ett förbud mot tiggeri. I Dagens Nyheter (8 februari 2014) skriver hon bland annat följande: ”Det är viktigt att gatutiggeriet inte uppmuntras i Sverige. I detta ligger en möjlighet för svenska kommuner att förbjuda gatutiggeri om andra åtgärder för att lösa problemen inte hjälper. Tiggeri är förbjudet, inte bara i Rumänien, utan även i ett antal andra EU-länder som exempelvis Danmark och Nederländerna. Att tillåta gatutiggeri i vissa EU-länder, däribland Sverige, underlättar inte Rumäniens ansträngningar att åstadkomma social integration och ökad anställningsbarhet. […] Det är uppenbart för alla att tiggeri, vare sig det äger rum i Sverige eller i något annat land, aldrig har varit och aldrig kommer att vara lösningen på problemet.”

Pannkakor är bra träningsmat

Goda och matiga smörgåsar som picknickmat är vanligt förekommande. Det fungerar på badstranden eller vid skogspromenaden. Men jag tycker att det är enklare att göra baconpannkakor. Det är gott och ger en bra mättnadskänsla. Vid långa vandringar eller vid flera timmars skidåkning är det perfekt mat.

Till fyra pannkakor brukar jag ta runt 200 gram bacon som jag delar i småbitar. Sedan steker jag baconet utan att det blir knaprigt. Smeten till pannkakorna är jag inte så noga med hur jag blandar. Om det finns en skvätt mjölk i kylskåpet tar jag den. Annars tycker jag det går lika bra med vatten. Eller en blandning med mjölk och vatten. Kanske hittar jag lite undangömd grädde också som jag häller i. Jag snålar varken på äggen eller på smöret. Sedan är det bara att ha i lagom med mjöl och vispa runt lite. Och vips, så är smeten redo för stekpannan. Jag lägger i en del bacon och häller på lite smet. Efter en stund vänder jag det som snart blir en pannkaka. Lite osigt och kletigt i köket blir det när jag håller på. Pannkakorna får också lite olika tjocklekar.

IMG_2226

Ingredienser: Naken-Jannes baconpannkakor.

IMG_2228

 

Om jag har varit i blåbärsskogen gör jag en söt och mumsig sylt. Men hallonsylt är också ljuvligt gott. Det är ju nödvändigt att fylla på med energi och fett när man tränar, så några sådana här pannkakor kommer man långt på.

Hittaut.nu Uppsala

På ett antal platser i vårt land finns ”Hittaut.nu” sedan några år tillbaka. Årets upplaga av ”Hittaut.nu” i Uppsala, startade den 2 maj och avslutas den 30 september. Så än finns tid, för alla som har möjlighet, att delta i detta hälsoprojekt.

Det hela går ut på att med hjälp av en karta, som är gratis, leta reda på checkpoints. En del kontroller är lätta att hitta och finns i stadsmiljö. Andra kontroller är belägna i skogen och har olika svårighetsgrad. Kartan är mycket detaljerad men hjälpmedel kan behövas. Det finns personer som nyttjar en GPS. Jag är gammalmodig och vill ha mera orienteringskänsla och använder därför en kompass om det behövs. Alla checkpoints  som man hittar registrerar man sedan på ”Hittaut.nu”.

Karta och checkpoint med bokstavskod.

Karta och checkpoint med bokstavskod.

De flesta kan vara med i denna friskvårdssatsning. Om man går, springer eller cyklar spelar ingen roll. Förutom motion och frisk luft får man träna hjärnan när man letar kontroller. Extrabonus får den som, förutom checkpoints, också hittar bär och svamp. Dessutom lottas det ut fina priser varje månad.