Via Ferrata på Skuleberget.

Jag tittade ned och såg det otäcka stupet. Jag tittade upp och såg den skräckinjagande bergsväggen stolt stiga mot himlen. Jag tänkte: ”Vad har jag gett mig in på ”. En otäck höjdrädsla våldgästade mitt inre under några sekunder. Men det gick inte att avbryta och vända. Jag fick lov att fortsätta bergsklättringen, Via Ferrata, på Skuleberget.

Många gånger har jag besökt Skuleberget. Ett berg som når 294 meter över havet och som ligger i samhället Docksta, cirka fyra mil söder om Örnsköldsvik. Jag har åkt linbana till toppen några gånger. Men oräkneliga är gångerna som jag vandrat upp. Att traska upp och ned ett par gånger utan att vila emellan känns i kroppen. Pulsen stiger och benen blir möra.

 

DSC_0111

DSC_0135

Jag har aldrig känt av någon höjdskräck, varken när jag åkt linbana eller gått upp. Visserligen är det samma berg och det går förstås uppför. Men där ”Via Ferrata” genomförs, där är berget mycket brant. Hjälm och säkerhetsbälte är det enda som behövs för att klättra. Det är bra om man är lite modig också förstås.

På Skulebergets topp är det en underbar utsikt som jag beskådat så många gånger. Men aldrig tidigare hade det varit så ljuvligt däruppe som efter att jag hade genomfört bergsklättringen. Aldrig tidigare hade glassen, inhandlad i toppstugans café, smakat så gott. ”Via Ferrata” på Skuleberget är något som jag varmt rekommenderar alla äventyrslystna. En ordentlig adrenalinkick får man och det är ett fantastiskt äventyr.

IMG_0509

Skulebergets topp. Ombytt efter äventyret och redo för en glass som belöning.

Mountainbiketräning är också roligt!

Att cykla med en mountainbike i skogen, över stenar och trädrötter, blir alltmera populärt. För några år sedan blev jag irriterad på alla cyklister som med hög hastighet trampade förbi mig när jag vandrade i naturen. Men nu har jag vant mig och accepterat deras framfart. Jag har faktiskt även antagit utmaningen och provat på skogstramp vid ett par tillfällen.

Min första cykeltur ägde rum längs vasaloppsleden. Jag startade i Mora och tog mig några mil upp mot Sälen. Det blev en bit av den sträcka som deltagarna i cykelvasan åker. Redan efter några kilometer, på den lånade cykeln, kände jag att det var roligt med den här sporten också.

Några veckor efter den första turen hyrde jag en mountainbike i Högbo. Iordningställda banor med olika längd och svårighetsgrad finns där. Jag började med en lätt bana. Men efter en stund utmanade jag mig själv med en bana som var lite svårare och mera krävande. Besvärligare var banan därför att det var mera stenar och trädrötter i den. Det blev jobbigt att parera och hålla balansen över de ojämna skogsstigarna. Backarna var dessutom betydligt flera och mycket brantare.

I den vackra naturen i Högbo

           I den vackra naturen i Högbo

Det kändes lite varstans i kroppen efter tre mil i den underbara naturen i Högbo. Mest kände jag i rumpan som blev ordentligt öm. Jag förstod att speciella cykelbyxor är ett måste vid nästa cykeltur. Jag handlade därför sådana brallor och provade dem under en tiomilatramp på min vanliga cykel. Det mjuka inlägget skyddade verkligen min rumpa. Det var skönt att sitta på sadeln. Men det var obekvämt att gå med byxorna. Jag upplevde det som att jag var ett litet barn igen. Det kändes som jag hade en blöja, eller rent av ett helt paket med blöjor, mellan benen. För att undvika rumpont ska jag ha blöjbyxorna på mig vid nästa träningspass med en mountainbike. Hoppas det är blött med leriga stigar i skogen då. Tänk så härligt att gegga runt i lervälling och ha en blöja mellan benen! Då är man som ett litet lekande barn igen. En känsla som egentligen alla vuxna, speciellt stressade personer, borde uppleva lite då och då.

 

Hittaut.nu Uppsala

På ett antal platser i vårt land finns ”Hittaut.nu” sedan några år tillbaka. Årets upplaga av ”Hittaut.nu” i Uppsala, startade den 2 maj och avslutas den 30 september. Så än finns tid, för alla som har möjlighet, att delta i detta hälsoprojekt.

Det hela går ut på att med hjälp av en karta, som är gratis, leta reda på checkpoints. En del kontroller är lätta att hitta och finns i stadsmiljö. Andra kontroller är belägna i skogen och har olika svårighetsgrad. Kartan är mycket detaljerad men hjälpmedel kan behövas. Det finns personer som nyttjar en GPS. Jag är gammalmodig och vill ha mera orienteringskänsla och använder därför en kompass om det behövs. Alla checkpoints  som man hittar registrerar man sedan på ”Hittaut.nu”.

Karta och checkpoint med bokstavskod.

Karta och checkpoint med bokstavskod.

De flesta kan vara med i denna friskvårdssatsning. Om man går, springer eller cyklar spelar ingen roll. Förutom motion och frisk luft får man träna hjärnan när man letar kontroller. Extrabonus får den som, förutom checkpoints, också hittar bär och svamp. Dessutom lottas det ut fina priser varje månad.

 

Friskis och Svettis

Lättsam musik, glada jympaledare, nöjda motionärer och ett stort utbud av olika träningsformer. Det kännetecknar Friskis och Svettis som i december öppnar sin fjärde träningslokal i Uppsala. Den nya anläggningen kommer att vara inrymd på Fyrishov. Precis som övriga tre kommer den att ha jympasal, gym och omklädningsrum. Fyrishov som är en jätteanläggning och där många sporter utövas är naturligtvis perfekt även för Friskis och Svettis nästan 30 000 motionärer.

Eftersom det också finns en simbassäng på Fyrishov så kommer man att kunna kombinera jympa och gym med simning. Men för att det ska vara lockande även med motionssimning måste avgiften sänkas anser jag. Att simma en dag kostar hundra kronor och ett årskort kostar 2850 kronor. Ett årskort på Friskis och svettis, inklusive medlemsavgift, får man betala 3000 kronor för. Jag tror inte att alla träningsvilliga har ekonomi att betala båda korten. Långtifrån alla människor har friskvårdsbidrag från sin arbetsgivare. Det man kan hoppas på, är att det kommunägda Fyrishov kan bjuda på entréavgiften, eller i vart fall sänka priset ordentligt i samband med gruppjympa.

Det är fantastiskt kul med den träningslusta som finns nuförtiden. Friskis och Svettis har verkligen lyckats att locka den stora massan till träning. Tänk om det skulle gå att mäta de ekonomiska vinster som samhället gör tack vare ett flitigt motionerande. Säkerligen är det mycket pengar som sparas genom färre sjukskrivningsdagar. Därför tycker jag att staten ska subventionera kostnaden för träning. När jag blir politiker, börjar komma i den åldern nu som pensionär imagesF0Z3CWXL  ska jag motionera om billigare och lättillgängligare motion för alla.

Stavgång är utmärkt träning

En person frågade mig om jag motionerat något idag. Jag svarade att jag kört stavgång i en timme. Personen skrattade till och tyckte att det där med stavgång är inget som räknas och inte ett givande motionspass. Det kanske är en allmän uppfattning att stavgång inte ger högintensiv träning och att det bara är äldre som softar fram med stavarna. Men tar man i ordentligt och går i uppförsbackar kan jag garantera att man flåsar och att svetten lackar i pannan..

IMG_2150

Jag har en favoritbacke i närheten där jag bor. Om jag tar långa kliv och trycker ifrån med stavarna höjs min puls rejält. I sakta mak tar jag mig utför och önskar ofta att jag vore en hök med härliga segelvingar. Pulsen hinner sjunka innan det är dags att likt skogens konung älga upp igen. Efter tio gånger är jag rejält trött. Jag anser att detta är bra intervallövningar. Hela kroppen aktiveras och visst förbättras konditionen. Ytterligare en vinst är att det ger en bra träning inför skidsäsongen.

Rullskidor inför vasaloppet

Att åka rullskidor är roligt. Precis som med allt annat blir man bättre och bättre ju mera man tränar. Jag började åka i våras och trodde inte efter första passet att jag skulle bli så förtjust som jag blivit. Nu, drygt 30 mil senare, ser jag fram mot varje åktillfälle. Första gången kändes det obehagligt. Det var svårt att hålla balansen och rädslan för att ramla och slå mig mot den hårda asfalten var stor. Efter några mils träning greps jag av hybris. Jag kan åka upprepades som ett mantra i mitt huvud. Full fart framåt längs raksträckor och uppförsbackar. Men har det gått uppför så brukar det så småningom komma en backe utför. Jo, det gjorde det nu också minsann. Inte så brant från början men backen var lång och farten blev högre och högre. Jag koncentrerade mig på att bara stå på skidorna och följa naturen. Tur var det att jag åkte på en cykelbana. Inte så många bilar kör här men en cyklist hade kunnat komma med hög fart. Usch, viken jävla smäll det hade blivit om jag krockat med någon. Då hade jag legat där och väntat på en tjulande bil. Det gick bra för mig. Jag kom på att jag glömt en viktig detalj. Hade inte lärt mig att bromsa. Det första jag gjorde när jag kom hem var att googla på att bromsa med rullskidor. ”Vid plogbromsning gör man så att man pressar hälarna utåt samtidigt som man vinklar in knäna något. Så att det precis som vid utförsåkning formar likt ett omvänt v, sett ur åkarens perspektiv ”. Jaha, ut igen då, leta upp en brant backe och träna. Nej, så enkelt är det inte. Att lära sig bromsa med rullskidor är svårt men absolut nödvändigt. Jag brukar träna i små nedförslut.

Nästan lika kul som på snö

Nästan lika kul som på snö

Rullskidåkning är den absolut bästa träningsformen på sommaren inför ett vasalopp. Man tränar de muskler som används vid skidåkning på snö. Undan för undan blir man starkare och starkare i armar, mage och bålmuskler. Stakning och ibland en benkick är relativt lätt att lära sig. Att diagonalåka på plan mark är lite svårare tycker jag. Men i uppförsbackar är det enklare och jag har lärt mig att få till det riktigt bra. För att göra träningen omväxlande åker jag på olika ställen. Att hitta en sträcka med jämn asfalt och som inte frekventeras alltför mycket av cyklister och gående kan vara en utmaning. Under vintern letar man snö och på sommaren jagar man en trevlig asfaltsstump.

Jag är ingen expert. Men nybörjartips kan jag ge. Hjälm och handskar är bra att ha på sig. Kläder också förstås, inte ens jag åker naken. Rullskidor behöver inte vara dyra och vinterpjäxorna går bra att använda. Stavarna är viktiga, speciellt spetsarna som måste vara riktigt vassa för att bita fast i asfalten. Viktigt att slipa spetsarna lite då och då. Jag slipar efter varannan åkt mil. Den diamantfil som jag köpt för 70 kronor på Biltema fungerar utmärkt. Träna på slät asfalt. Börja med enbart dubbelstakning och prova sedan några benkickar. Efter några mil, när man vet vad det handlar om, kan man ta råd av de som har stor erfarenhet av denna härliga sport. Jag lovar att det är lätt att bli förtjust i rullskidåkning. Oavsett om man har för avsikt att åka vasaloppet eller inte är det utmärkt träning.

Core, Friskis och Svettis i Uppsala

Drake, haha, upp å ned också

Drake, haha, upp å ned också

Så ska en drake se ut

Så ska en drake se ut

Idag var det segt att ta sig ur sängen. Gårdagskvällens core-pass på Friskis och Svettis i Uppsala sitter i kroppen. Trots att jag rör mig väldigt mycket; cyklar, vandrar, går stavgång och åker rullskidor, känns det idag, framförallt, i magen och ryggen. Core-träning fokuserar på övningar som skapar styrka och stabilitet främst för mage och rygg. Även bäcken, bålen, skuldror, armar, bröst och ben tränas effektivt. Bäst av allt är, tycker jag, att man tränar balansen effektivt.

Halva passet hade vi övningar på golvet. Vi gjorde bl.a. situps, plankan och armhävningar. Andra halvan kallades stående. Men i en övning, från stående gick vid ned i plankan i ett rasande tempo och sedan upp igen. Detta upprepade vi ett tjugotal gånger. Svetten lackade i pannan, inte bara på mig, utan på alla deltagare i salen. Många övningar gjorde vi för att träna styrkan och därmed också balansen. Att stå på ett ben och sedan fälla kroppen framåt är en riktig utmaning. Draken heter övningen. Jag är en dålig drake som är på väg att tippa över på näsan varje gång jag gör övningen. Plötsligt kom jag att tänka på en undulat som jag hade. Den stackaren flög under en period upp och ned. Fågeln hade något fel på balanssinnet. Riktigt så dåligt var det inte för mig för jag är väl ingen undulat heller. Men runt omkring mig, igår, var det många duktiga drakar. Det är klart, jag är 64 år och medelåldern på passet var runt 25 år.

Träningsformen core ger mig enormt mycket. Eftersom jag ofta vandrar med tung ryggsäck är det bra med en stark rygg. Balansen jag får av coren är perfekt när jag åker skidor. Men att ha en stark rygg, en stabil bål och bra balans är bra i vardagen också. Möjligheten att parera när man håller på att halka på en blöt lövhög eller isfläck är bra att ha.

När jag började med core-träning för några år sedan var det inte många deltagare. Nuförtiden är det så populärt att man måste boka, flera dagar, i förväg för att få plats. Allt flera upptäcker fördelarna med träningsformen. Allt flera vill utmana sig i att göra draken.